Världsmästerskap.
Alltid lika pirrigt, läskigt, roligt och lite ångestladdat. Väldigt mycket ångest för mig denna gången. Direkt efter Monterosa drog jag nämligen på mig en förkylning. Försökte ligga still, bli matad, men också hikea och få igång kroppen. Den var helt slut för det mesta.
Och även om jag dagarna innan VM, buff epic trail i Spanien, hade tillfrisknat så att jag kunde träna. Så kom ibland rossel i halsen och snorig näsa. Energin fanns inte heller. Bara huvudet som försökte tvinga kroppen att springa och vakna. Men helt ärligt kändes det lite som att vara i dvala. Sega uttjänta muskler som var vätskefyllda och behövde vara på någon helt annan plats än på ett nervkittlande event som ett VM-sammanhang innebär. Samtidigt som det var just här jag ville vara.
Espresso och rusher fick inte igång kroppen. Och när starten gick på vertikalen 10.30 så kliver någon bakom min på min stav så jag tappar den. Alla kommer som en hjord kossor så jag får inte fatt den förrän alla sprungit förbi, och jag hamnar sist.
Inte vad jag planerat att hamna, men jag gör mitt bästa för att jaga ikapp och försöka komma nära tätklungan. Det går ganska bra ändå, och snart är jag topp 5. Det är rejält brant hela tiden, och jag kan inte täppa till. Jag går stora steg och trippar om vartannat. Hela tiden med hjälp av mina stavar. På vertikalen ville jag ha det eftersom gräspartiet längre upp är vääldigt brant. Och jag upplever det som mer hjälp med stavar då.
Jag snorar så mycket och har slem i hela halsen. Men jag försöker att bara andas med munnen. Drar jag luft genom nästan kommer jag behöva spotta och harkla. När man är andfådd är det superjobbigt och blir ju bara svprt att andas. Plus att det tar för mycket tid. Så jag låter det rinna och hänga ner över hela hakan.
Det är varmt. Många står och hejar. Men jag ser faktiskt ingen. Bara stigen uppåt. Och tänker bara steg, steg överlev. Typ. Väldigt glad över vatten halvvägs. Både att dricka och hälla över mig. Två tjejer går om mig och jag är nu 7a. Ser Lina längre upp. Skriker att hon ska öka, så att de inte går om henne också. Vill tro att hon hör.
Sen är det faktiskt bara att försöka ta sig i mål. Fy vad det är slitigt. Och den där ryggen där målet är kommer ju inte närmre! Men så känner jag vid 200 meter kvar att tjejen ovanför verkar ha väggat helt. Och är det något jag kan så är det slutspurten. 200 meter rätt upp är dock långt på en vertikal, och jag är rädd att jag ska ramla ihop innan jag når mållinjen. Men förbi tjejen tar jag mig när det är 20meter kvar. Och det känns till och med som att jag springer. Jag fullkomligt rasar in i mål. Försöker få luft och ser Lina med vatten i handen som hon häller över mig. Meer vatten! Och socker! Jag känner mig yr och svimfärdig. Min helikoptertur i Frankrike från ett lopp för några år sen blixtrar förbi. Och jag tänker att jag inte får tappa medvetandet nu. Jag måste ha socker. Framför mig kommer en liten sockerpåse man brukar få på fatet till sitt kaffe på caféer. Det lugnar paniken ett slag. Och sen ligger jag bara och flämtar. Det tar flera minuter innan några får mig på benen och hjälper mig åt sidan så att fler tjejer kan kollapsa i mål.
Jag blev 6a. Lina 4a. Det är stappligt att ta sig neråt. Magen är hungrig, men jag mår illa.
Enda jag är nöjd med på loppet är sista spurten då jag tog en placering. I övrigt kände jag mig urform efter förkylningen. Ingen kraft och uthållighet. Viljan ska ju finnas där. Hoppas farten byggs upp under sommaren.
Kort sagt blev 42km ett riktigt skitlopp. Jag kände mig stenad när klockan ringde på morgonen. Och ville bara ligga kvar. Så brukar det inte vara dagen på ett lopp.
Inget hjälpte under hela morgonen. Jag var så trött och osugen på att tävla. Men försökte verkligen få igång mig. När kroppen protesterar är det skitsvårt. Efter bara 5 minuter efter start ville jag bara stanna. Ville bryta. Ville gå tillbaka till husbilen och blunda. Men jag försökte hänga på de snabba ryggarna. Vid 11 km gick jag där alla andra sprang. Och jag minns bitar från loppet jag hade massa energi på förra gången, som jag nu kämpade mig igenom.
Pappa langade en ny vattenflaska vid 15km. Jag sa att det var hemskt. Och sprang vidare. Det var som att jag slängde ur mig det hemska och försökte uppskatta att vara där jag var där och då. Efter att jag accepterat min dåliga dag hade jag en lång och långsam klättring att utvärdera lite. Mina ben gick inte snabbare och sprang absolut inte. Vid 18km hade jag en liten vändning. Och försökte komma in i någon form av takt. Sluta tänka för mycket och bara mala på.
När vi kom högre, blev även motivationen högre. Roligare löpning, och lättare att springa. Vid varje vätskestation, det var ganska många. Typ var 4e km, hällde jag över mig vatten och fyllde min softflask. Det var riktigt varmt. Har nog aldrig druckit så mycket på ett lopp förut. På den bästa delen på banan hade jag kunnat jobba upp glädje i kroppen och hade en runners high moment på bergsryggen, banans högsta punkt. Helt ensam, och lycklig av att få springa!
Nu var det utför och platt löpning. Fortfarande hade jag ingen vidare fart. Men sätter man den ena foten framför den andra kommer man tillslut i mål. Då var det bästa att direkt gå ner till den breda ån och bara lägga sig. Precis som på vertikalen låg jag bara där och flämtade ett tag. Så skönt att kylas ner. Skölja bort besvikelse och prestationsångest, och istället fylla kroppen med ord som är sanna (ja, SANNA!). Det är helt fantastiskt att ens springa ett maraton.
Lina tog ju dessutom brons i kombination VK och SKY. Så en medalj in i Pärlan i alla fall!
