Time to be fit

I don't really know what to say. I've been pretty lost lately. I  haven’t been able to make wise decisions or decide what is worth doing and not. It has been difficult to know what I want. I have had pain in the foot since the camp for the trail world champs, but have done good alternative forms of training than running. I tested a little running ofcourse, but did not dare fully. So I probably thought it was going to be good, something I might have known wasn’t really true.

I often think over and over again about stuff and choose a path that I regret, and so it continues. Now I got the chance to represent Sweden in the ultra trail World Championship. I was asked in january, so had some time to prepare. It is ofcourse an honor to run for Sweden in such a race. But also something you want to perform well at. Therefore, I regret that I started the race the other day. With an injury at the startline,  it is not possible to fight for a good ranking.

I tried jogging a little the day before, felt the foot hurt, but thought it was better than it had been before. So I tried to make myself sure that it could go. Go in what way? I wonder now. Why can I only think clearly after mistakes?! What was so important about starting? For my part, it suffered, with pain every step. I actually have no good answer why I continued the whole course around, when I could barely run. It is very stupid by me.

Out on the course in the race, it's really hard to make good decisions. I thought over and over again, that I stay there, or over there I get off. But then I am human and I get influenced by all external factors. People are yelling and screaming, I am dressed in Sweden's colors and one part of me do not want to quit, and the other wants to!  It had been more representative for Sweden to show that health is more important than being one who runs and hurt oneself more. I have myself to blame.

I think it was cool to run and feel the atmosphere, really fun to be in WC bubble. But I am competitive and use to be among those who believing in struggle hard and competing to win. Now it happened that I ran a race that I already knew how the course was, and "just took me through" without meaning. I don't want to run a race without getting anything for it, feeling that I really did my best. That's not me. An experience, of course, but now the experience was not worth the trouble. This only made my foot worse. After the race, I noticed that it didn't give me anything. I thought along the path that I would get regret from getting off. But I actually have more anguish now.

At the time of writing, I am sitting in Livigno, but with a mountain bike as companion. I  cancelled next week's race here in Livigno, the race I’ve been longing for to run again, in the mountain environment I enjoy. But now I will seriously be more strict and hard to myself and become healthy again!. I do not want to be the one who profiles herself as testing and testing all the time. I want to be confident without a doubt and be healthy in my body. Strong and rely on what I am capable of. With that comes joy, with it comes motivation and inspiration to others. Right now I don't know where I am. Now my health is in focus, I should be able to run when I am 40 too, so time to behave properly! And no more pain should I have when I run.  Sore as in a Exhaustion, preferably, but not hurt in the form of injury. See you soon. Hopefully.
Hugs Sanna

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har varit ganska vilsen den senaste tiden. Har inte kunnat ta kloka beslut eller avgöra vad som är värt att göra och inte. Det har varit svårt att veta vad jag vill. Jag har haft ont i foten sedan förlägret inför VM, men hittat alternativa träningsformer än löpning. På slutet testade jogga lite, men inte trycka på fullt ut. Så jag ville nog tro att det var påväg att bli bra, något jag kanske visste inte var riktigt sant.  

Jag vrider och vänder på saker ibland, tänker om och om igen, och väljer en väg, som jag sedan ångrar. Nu fick jag chansen att representera Sverige i ultra trail VM. Det är ju jättehäftigt, och såklart en ära. Men också något man vill prestera bra på. Därför ångrar jag att jag startade loppet häromdagen. Med en skada vid start, då går det inte att kriga om placering. Jag testade jogga lite dagen innan, kände av foten, men tänkte att det är ju bättre än den varit tidigare. Så försökte väl intyga mig själv att det skulle kunna gå. Gå hur då, undrar jag nu. Varför är jag bara efterklok? Vad var det som var så viktigt med att starta? För min del blev det lida, med smärta varje steg. Jag har faktiskt inget bra svar varför jag fortsatte hela banan runt, när jag knappt kunde springa. Det är väldigt dumt gjort av mig.

Ute på banan är det verkligen svårt att ta bra beslut. Jag tänkte om och om igen, att där stannar jag, eller där borta kliver jag av. Men så är jag mänsklig och påverkas av alla yttre faktorer. Folk hejjar och skriker, man är klädd i Sveriges färger och vill inte bryta. Samtidigt som det hade varit mer representativt än att vara en som springer och skadar sig själv mer.  

Jag tyckte det var coolt att springa och känna stämningen, riktigt roligt att vara i VMbubbla. Men jag är tävlingsmänniska och van vid att vara bland de som tycker man tävlar för att vinna. Nu blev det att jag sprang ett lopp som jag redan visste hur banan var, och ’bara tog mig igenom’ utan mening. Jag vill inte springa ett lopp utan att få något för det, känna att jag verkligen gjorde mitt bästa. Sån är inte jag. En upplevelse, visst, men nu blev upplevelsen inte värt besväret.  Detta gjorde ju bara att min fot blev ännu värre. Jag märkte ju efteråt att det inte gav mig något. Jag trodde längs banan att jag skulle få ångest av att kliva av. Men jag har faktiskt mer ångest nu.

I skrivande stund sitter jag i Livigno, dock med en mtb som kamrat. Jag ställde in nästa veckas lopp som jag så länge längtat efter här, i den bergsmiljö jag trivs lite bättre i. Men nu ska jag på allvar skärpa mig och bli hel i kroppen. Jag vill inte vara den som profilerar sig som att testa och testa hela tiden. Jag vill vara självsäker utan tvivel och vara frisk i kroppen. Stark och lita på att hela jag håller. Med det kommer glädje, med det kommer motivation och inspiration till andra. Just nu vet jag inte var jag är. Först och främst är min hälsa i fokus, jag ska väl kunna springa när jag är 40 också tänker jag. Och inget mer ont ska jag ha när jag springer. Punkt. Ont som i jobbigt, gärna, men inte ont i form av skada. Vi hörs framöver!

Kram Sanna