Kvällstankar om löpning

Kvällstankar om löpning.

*Den här texten skrev jag en kväll i vårvintras. Roligare om den blir läst än att den bara ska ligga kvar på datorn. *

Bild från Chamonix, fotad av vår vän Petter Engdahl.

Herregud vad mycket vi människor har i huvudet. Om allt och ingenting, konstiga saker, roliga saker, knepigt saker, helt onödiga saker, och fantastiska idéer. Här snackar vi mycket snack och lite verkstad, egentligen. Men hjärnan är ju bra att tillföra en massa information och sen sålla ut vad som kan bli något av, kanske.
Men det jag vill komma till är jag så ofta vill dela med mig av vad jag sitter och filosoferar på, (och andra gånger inte alls!) Men det är så svårt att få ner allt i text efter som, ja ni vet själva hur allt rör sig i huvudet. Men jag vill hur som helst dela med mig av mina tankar om löpning jag satt och tänkte på nu ikväll.
Det finns många olika varianter av löpning. Då tänker jag inte på sprint, långdistans, asfaltslöpning osv. Utan mer var kraven ligger någonstans. Kanske är det lättare att hitta de olika stadierna av löpningen i fjäll- och bergsmiljö. Vissa gånger ger jag mig ut utan de minsta prestationskrav över huvud taget. De gångerna är jag inte helt hundra i kroppen, men vet att jag oftast mår bättre efter en löprunda. Andra gånger spritter de i benen precis hela tiden innan och jag bara måste få på sig skorna och springa ut. Kroppen kan ibland gå av sig självt och jag studsar upp med lätthet överallt även när andningen är hög. Och en annan dag är benen tunga som bly, och varje meter känns extra långa. Men gemensamt är det den där förväntningen. Nyfikenheten, hur kommer det kännas idag?

De där adrenalinrusen som plötsligt kan komma eller endorfinkickarna när kroppen älskar det jag håller på med. Eller de gångerna den stretar emot och bara vill hem och lägga sig i soffan och äta och sova. Backar som ligger intill husknuten som jag så ofta har sprungit kan de gångerna var otroligt branta och jobbiga att ta sig uppför. Men då försöker jag minnas när jag har skuttat upp som en bergsget, eller känt mig som en sprintlöpare med mycket kraft. Det hjälper ibland. Mycket har att göra med en god känsla i huvudet. Att vara mentalt stark är väldigt viktigt för mig. Och vara tacksam över vad kroppen försöker göra för mig de gånger jag tvingar den ut när det försöker säga mig att den är trött och vill vila. Ögonblick jag upplevt av lycka såna gånger överväger. Men jag vet också att när jag tvingat huvudet att stanna hemma och göra något annat har nästa dag varit underbar att springa då benen är fräscha och redo igen.

Dagsformen varierar ganska mycket hos mig. Men de gånger jag sovit, ätit bra och skrattat tillsammans med andra, går det oftast bäst. Det är väl naturligt att det är så. Livet är ju dock inte så enkelt varje dag, då det finns så mycket annat som händer som man inte kan rå för. Och med det kommer ju känslor av alla möjliga slag och tankar om det ena och det andra dyker upp. Och därför blir det lätt hänt att vissa turer blir lidande med en icke god känsla i kroppen.

Gamla skador kan också titt som tätt göra sig påminda och hindra de där glada stunderna av löpning. Hindra prestationen och timmarna ute, tvinga mig att hålla igen och bejaka försiktighet. Då blir jag ofta arg, sur och tycker livet är orättvist. Men jag har lärt mig att det är okej. För så är det för alla någon gång. Allt kan bara inte stämma hela tiden. Så de stunderna då allt gör det, när steget flyter på, benen rullar och det känns som att jag svävar, då är jag väldigt glad och njuter av det till fullo!

Men det är så konstigt ändå med löpning, hur olika den kan kännas, även fast jag alltid bara har sprungit med min kropp och ben. För ibland kan jag uppleva som att jag är nybörjare och klafsar som en älgkalv och inte har kontroll alls. Men då är det nog huvudet som inte är med, eller att jag precis ätit och all energi inte har hunnit komma ut i blodet. Ofta fungerar dock löpningen bra under stress och press. Det blir likt ett tävlingsmoment. Kroppen går på högvarv, och då finns det inte tid att känna efter. (Är min egen uppfattning i alla fall). Och då kan jag avverka ett kvalitetspass till exempel och trycka på ganska ordentligt. Såna gånger är det lätt också att fokusera på bra teknik och få ut så mycket av kroppen som möjligt med framskjuten höft, aktivering av säte och rumpa.

Just aktiveringen är något som jag ofta kan tappa när jag springer långt. Men vad jag har märkt är att efter lättare styrkepass, (det kan vara dagen innan till och med) av just rumpan och säte, eller baksida- framsida lår, så känns löpningen lättare att få igång. Då är alla musklerna aktiverade. På språng liksom. Så faktiskt gillar jag att springa med lite träningsvärk, och faktiskt också tävla med det.
Och just tävling. Jag är en tävlingsdjävul. Och även om jag några gånger hellre hade velat springa som en motionär och njuta av tävlingsbanan eller eventet, så går det inte att stoppa när jag står där med andra runt om och det handlar om att prestera och komma först över mållinjen. Då sätter tävlingsinstinkterna igång. Men det är oftast roligast så, under och efteråt också. Även smärtor kan försvinna under tävling. Det kan ha gått dagar och veckor då jag tränat med knä-ont eller ömma smärtor någon annanstans. Men adrenalinet och andra nerver i kroppen på nåt sätt bedövar. Vilket är häftigt! Har säkert med evolutionen att göra.

Det är många olika tempoväxlingar i löpning också. Vissa gånger är det svårt att komma över en tröskel om man fastnat i en av växlarna. Kroppen stannar i ett konstant tempo istället. Som jämförelse på tävling. Om någon plötsligt kommer och springer om i högre fart, kan det vara tufft att accelerera för att hänga på och inte tappa sin placering. Det har hänt mig många gånger att benen inte hinner ställa om förrän personen är förbi en bra bit upp på berget, eller ner på stigen eller vart det nu kan vara. Men Jag har också varit den som sprungit förbi och känt att den personen inte alls kan öka i samma konstanta fart som jag har växlat upp till.
Det är kul att leka med tanken att man är ett fordon med gaspedaler och växlar. Det använder jag mig verkligen av i min utförslöpning. Blandar snabba korta fötter med långa hopp över stenar eller kullar, och när det går att ligga på fort, släpper man ner växeln och trycker ner gaspedalen. Då kan jag släppa tanken på utmattning och bara leka ner för berget. Att visualisera sig själv flyga nerför gör också att benen hjälps av det och man tar sig lättare framåt. Som jag nämnde tidigare är den mentala och vad som händer i huvudet jätteviktigt. Enligt borde fler jobba med psykiska förmågor för att utvecklas i sin sport.

Dagen innan jag skrev den här texten voltade jag med cykeln på en lerig stig. Jag hann inte riktigt reagera, bara tänka under flygturen att jag inte ville bryta något. Det blev en smäll såklart, men ingen värre skada, bara chocken av att aldrig veta vad som kan hända. Idag ramlade jag när jag sprang utför på snön. Den hade varit ganska mjuk, men blev plötsligt stenhård, hal och rispig. PANG så slog knäna och händerna rätt ner i det kalla. Kanske det dämpade smärtan också. Men blod började sippra i samma sekund. Ingen skada skedd nu heller, bara chocken av att aldrig veta vad som ska hända. Så är ju livet. Ingen kan förutsäga nästa sekund, minut, timme eller dag. Det är ju jätteläskigt när man tänker på det. Men ändå älskar jag att smida planer, skriva ner drömmar och låtsats tro att jag vet hur nästa två kommande månader kommer bli och se ut. Oftast blir ju ändå något helt annat än jag föreställt mig. Men det är som att jag måste förvänta mig något, måste våga ut och prova, annars kommer jag ju aldrig falla. Just det där att våga satsa, göra saker för att få uppleva är en så stark drivkraft, och då vill jag kunna hantera rädslan av att inte veta när jag plötsligt chockas av att falla helt oförberedd.

//Sanna